Att vara tvungen att ta ett livsavgörande beslut.


Tänk dig tanken....Att besluta om liv eller död.


Att vara tvungen att vara den som tar beslutet. Beslutet om ett liv skall fortsätta, om man skall försöka bota. Eller om man skall låta avsluta det. Att se klart i den situationen, med förståndet och inte med känslorna är svårt och tungt, jätte tungt.


En vecka har gått sedan beslutet togs, att vi måste avstå från en älskad familjemedlem. En som stått oss nära, som troget funnits där för oss. Som givit oss så mycket glädje och kärlek men även lite huvudbry ibland.

13 år och 4 månader fick vi äran att kalla oss mattar och hussar för honom, vår älskade Olympus.


Sjukdom drabbade honom och plötsligt, över en natt, var försämringen uppenbar. Lika uppenbart var att vår skyldighet mot honom var att hjälpa honom från lidandet. Men trots att beslutet var självklart så var det fruktansvärt att ta det.


Det praktiska ordnades. Platsen för graven bestämdes. Det blev bland hasslarna där han älskade att gräva. Då vi tagit undan lite av buskarna gick han och lade sig där, som om han skulle godkänt platsen.


Graven grävdes av en vän med tillgång till grävskopa och veterinär ringdes in. Jag har varit helt klar med det, att han då dagen är kommen skall få somna in hemma. Inte på en steril veterinärklinik som han hatade att besöka.


Sedan var det väntan, den fruktansvärda väntan. På att veterinären skulle komma... Tiden stod stilla... Dagen var lång. Under tiden fick Olympus allt han tyckte om, kyckling, ägg, melon, ost och korv. Och dubbel portion middag.


När samtalet kom, att veterinären var påväg, tog barnen avsked av Olympus. De ville inte vara med vid eutanasin. Vi lade ut hans lakan på gräsmattan i solen. Han kom troget med mig och maken då vi gick dit med veterinären.


Våra tårar rann ner för kinderna. Olympus tryckte sig mot mig, jag borrade in ansiktet i hans sommarvarma päls. Mina tårar blötte ner pälsen. Han tittade på mig med sina trogna ögon som om han sa "tack för allt, var inte ledsen matte".



Han lade sig ner, jag låg bredvid honom som vi brukade ligga och kramade honom.

Han somnade bort. Så stilla, så vackert och fridfullt låg han där i sommarsolen. Som om han bara skulle sova. Vilket han nu gjorde, den eviga sömnen. Sömnen där han fick springa över regnbågsbron, utan smärta och sjukdom, till de sälla jaktmarkerna.

Olympus, vår gulliga, trogna, kärleksfulla, små knasiga, älskade hund du fattas oss. Du var unik och kommer alltid att finnas i våra hjärtan 💔

70 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla